toasttomyself

Jag borde väl arkivera de gamla dammiga inläggen, hur länge sen var det inte liksom? Men orka.

Nåväl.

Ny stad, ny tid, nytt liv.

Samma gamla visa.

Gåuppgåtilljobbetjobbajobbaätalunch. Samma sak händer imorgon.

Livet ter sig ganska likt oavsett var man bor, var man jobbar, vem man bor med.

Jag har blivit tio år yngre men cirka ett år visare. Lite roligare och lite mera careless. Lite ärrad, lite halt, men lite starkare. Kanske. Det där går i vågor, precis som allt annat.

Ibland går jag in på en av Den Nya Stadens största kyrkogårdar. Lyssnar på Tori Amos och känner mig som någon i familjen Addams. Det är något som lockar där, men det är inte det morbida, det är inte lugnet och stillheten. Inte heller heligheten eller vördnaden inför de som vilar där.

Jag känner inte några starka band till de döda, ingen samhörighet. Jag är ju inte ens härifrån. Jag känner inte Guds närvaro och jag känner mig inte som en yttepytteliten maktlös del av något större.

Jag känner mig som en främling.

En besökare som inte hör hemma. Jag känner mig utanför och fel. Jag är inte Tori Amos, jag passar inte in här.

Men det är just därför jag går dit, för att njuta av den lilla bubbla som är jag.

Det börjar alltid regna när jag är som längst bort hemifrån.

Happy halloween! och Alla helgons/Allhelgonadag, och vad som nu är vilket.